Inlägg 49: 11 år senare..

Jag och Kaj

Det låter som en Kent låt alternativt album, 11 år senare. Men så lång tid är det sen förra inlägget. Nu bor jag med en underbar sambo, med villa, hund, katt och kombi. Studerar på högskola till sjuksköterska, termin 5, efter att jobbat 8 år i försvarsmakten där jag blev utbildad till soldat, kock, sjukvårdare och undersköterska. Jag har hunnit bekanta mig med psykologer och antidepressiva, odlat en egen trädgård och tränat en hel del. Jag har till och med fått chockbeskedet att min tvilling har en hjärntumör. Det är väl egentligen grunden till psykologerna och antidepressiva läkemedel. Och att jag har en odiagnostiserad autism. Men det kom 7 år efter första mötet med psykiatrin. 

Men min autismdiagnosen förklarar hela livet:

1. Alla går inte runt med en konstig, hungrig känsla i magen att den är tom och tung samtidigt. Det är tydligen ångest.

2. Varför jag blev så galet trött och irriterad av att vara social när jag är, galet social.

3. Varför jag kommer ihåg hela dagen och går sen igenom alla sociala möten jag gjort under kvällen.

4. Varför jag aldrig förstod jargongen under skolåren (eller jobbåren med för den delen) och hellre ville var med lärarna.

5. Varför jag blir omotiverat skitsur om någon ändrar planer hux flux.

6. Varför jag blir som förlorad i mina intressen när jag väl har dem om jag inte är upptagen med att återhämta mig från dagen.

Jag måste säga att efter min diagnos kände jag mig otroligt handikappad. Intet att jag inte klara av att göra något utan att jag verkligen inte vet vad jag har svårt med. Helt blind för det. Alla gånger jag har trott att jag är väldigt pedagogisk och ledarskapsaktig så fick jag höra under min tid i försvarsmakten att jag betett mig som en diktator. Hur lever man med det liksom? 

Som en klen tröst vet jag att jag har utvecklas till en sympatisk och empatisk människa som patienter och anhöriga uppskattar på min arbetsplats i sjukhuset. Hoppet är inte helt ut med mig...